Det var ett tag sen sist men nu har det alltså blivit en film till, Bad Company är namnet den begåvats med.
På något sätt så känns det som att man har helt klart för sig hur alla agentfilmer ska sluta, jag vet inte varför men det är bara en känsla. Varför gör ingen en film som slutar på ett sätt som man inte förväntar sig? Helt sjukt…
Nåja, den här filmen hade nån sån där liten mysfaktor i sig som gjorde att den trots att man visste vad som skulle hända var ganska trevlig. Svårt att förklara men det kändes bra helt enkelt och kanske är det för att uppsättningen roller var så pass utspridd som den var. Att blanda olika klasser och personer med helt olika bakgrunder brukar allt som oftast bli en ganska trevlig upplevelse, speciellt med tanke på att gränserna suddas ut allt eftersom filmen tuggar på. Sen var jag riktigt svar för filmens inledning också, den ska belönas.
En agent som inte är agent men som blir agent och ska rädda världen. Ja, ska man skriva en mening om innehållet blir det precis just så. Det roligaste som inte var förväntat var väl kanske blåsningen, eller snarare dubbelblåsningen – fattades bara en agentblåsning också, eller varför inte två? Jo, just det… filmerna måste ju sluta så som man tror att det ska sluta. Annars kanske någon blir ledsen, till exempel nån i en jury som delar ut priser eller folk som sätter betyg på någon random filmlista.
Bad Company (2002): 5/10 på IMBd.
IMBd 